Följa i pilgrimernas fotspår
Pilgrimstapeten är en 40 m lång bonad, broderad på linneväv med ullgarn, som skildrar Pilgrimsleden från Hammarö till Trondheim. Idén till Pilgrimstapeten är hämtad från Bayeuxtapeten, som är broderad av kvinnor i Normandie år 1067-1076. Den är 70 m lång och skildrar slaget vid Hastings.
Projektet inleddes i september 1995, och arbetet har utförts av tio kvinnor från Nordvärmland och Solör i Norge. Tapeten blev klar 1997 och ställdes ut för första gången i Trondheim i samband med stadens 1000-årsjubileum. Dess pilgrimsfärd fortsatte sedan till Stikklestad Nationale Kultursenter och vidare till Stockholms Medeltidsmuseum under Kulturhuvudstadsåret och åter till Ransby i norra Klarälvdalen där den nu befinner sig i en egen byggnad, Pilgrimshärbärget.
Pilgrimshärbärget, ritat av arkitekt Kari Hovin Kjölle från Trondheim, låter den nutida pilgrimen/turisten komma in i ett 20 meter långt timmerhus. Man följer sedan en gångstig av soluppvärmda stenar, stenar som kommer från norra Värmland och Solör i Hedmark. Genom en skog av gamla träd eller stockar tar man sig uppför Klarälven/Trysilelva till Röros sedan utför Gaula och ner till Atlantkusten och Nidaros.
Pilgrimsleden
Längs Klarälvdalen går en av de medeltida pilgrimslederna till Olav den Heliges grav i Trondheim. Att göra pilgrimsfärder är i det närmaste en universell företeelse, något som görs i lite olika former inom många olika religioner. Det var nog ett ganska blandat sällskap i en pilgrimsskara, några företog färden av religiöst behov, andra för att uppfylla ett givet löfte eller för att få syndaförlåtelse, men många var ådömda av kyrkan att fullgöra vandringen som botgörning för begångna synder och brott.
Att vara på pilgrimsfärd var också en sorts semester och ett äventyr för den medeltida människan. Nöje, avkoppling, tro, äventyrslust och önskan att se främmande platser och träffa nya människor var viktiga ingredienser i en pilgrimsfärd. Att det var roligt och spännande gjorde inte handlingen religiöst mindre värdefull. Det var också en resa som innebar möten med främlingar och möten över sociala gränser.
Dagens resenär kallar sig nog hellre turist än pilgrim. Anledningen till pilgrimsfärden kan vara motion, äventyrslust eller ett behov av lugn och ro, att vara för sig själv ett tag. Idag har vi fler sätt att färdas på än vad man hade förr och pilgrimen kan förutom att vandra eller rida, åka cykel, inlines eller bil. Pilgrimsresan är ett tillfälle att ta en paus från den stressiga vardagen och utveckla det inre livet.
Olav den Helige
Olav Haraldsson föddes omkring 995 och döptes i Rouen. 1016 utropades han till Norges konung men förlorade 1028 makten till Knut den Store av Danmark. Under sin regenttid kom han dock att bli den norska kyrkans grundläggare och rikets enare. Efter sin död vid Stiklestad 1030 blev han snart helgonförklarad efter att många mirakler sades ha skett vid hans grav. I sanden på den plats han fallit, framvällde en klar källa, och av detta vatten fick sjuka bot för sina krämpor. I Trondheim förvarade man till en början hans stoft i ett praktfullt skrin på högaltataret i den gamla Kristkirken. Snart påbörjades emellertid en ny och större helgedom, som stod färdig omkring 1300. Olav den Helige blev ett av Nordens mest folkkära helgon och pilgrimer vandrade till hans grav i Nidaros/Trondheim under hela medeltiden fram till reformationen i mitten av 1500-talet.
Projekt Pilgrimsleden
Pilgrimsleden återuppväckt i ett svensk-norskt samarbete, delfinansierades av Europeiska regionala utvecklingsfonden. Projektet genomfördes under 2006-2007 och var ett samarbete mellan Torsby kommun och Museumssenteret i Trysil/Engerdal. Målet var att utveckla pilgrimsleden till att bli en turistattraktion med kulturella evenemang och minnesmärken som bas. Projektet resulterade bland annat i en guidebok med karta som presenterar pilgrimsleden i Torsby och Trysil kommuner. Projektet har även bidragit till finansieringen av Pilgrim 1498, en annorlunda guide till pilgrimsleden som skildrar en pilgrimsfärd till Nidaros under medeltiden, skriven av Gunnar Svensson.
